Tänk att det nästan exakt är 4 veckor kvar tills dess att vi får nycklarna och kan flytta in i våran alldeles egna lägenhet. Det är en sådan sjuk känsla och en sådan lättnad. Jag hade nog inte riktigt förstått förens ett par månader sedan tillbaks hur psykiskt och fysiskt påfrestande det är att känna att man inte har sin egen trygga punkt och sitt egna hem. Även om ”hem” har varit där Ross är, så är jag verkligen en person som måste ha struktur i mitt liv och kan känna att jag har koll på läget. När man bor i en resväska och på olika platser varje vecka och ibland var och varannan dag, som vi gjort under 1 års tid (det är ett lyx-problem), så blir det lätt att man kan känna sig lite vilsen och stressad inombords. Iallafall jag.
När vi var i Mykonos, jag och mina tjejkompisar så bröt jag helt plötsligt ihop i gråt på en lunch helt från ingenstans. Det var som en lättnad blandat med ”nu får det vara nog på flängandet” – känsla jag hade i min kropp. Det känns så härligt att vi är på Ibiza och att jag vet att vi kommer befinna oss här nu så att jag kan känna lugnet i det och hitta tillbaks till mina rutiner här, innan vi flyttar in till vårat nya hem i Stockholm.
Jag är ju en person som älskar att resa, men det kan även bli för mycket av det goda. Det vill säga att det blir för mycket av korta intensiva resor, ingen tid att landa i sitt eget hem, få packa upp sin väska i sin egen garderob, sova i sin egen säng och att få känna lugnet.
Med det sagt så känns det som att jag har börjat kunna landa nu, iallafall på god väg, med bara vetskapen om att jag snart har ett hem igen. Vårat hem och våran trygga punkt. Men tills dess ska jag njuta av Ibiza och vårat ”hem” här i 4 veckor. Så länge har jag inte varit på en och samma plats sedan förra året den här tiden – ganska sjukt om man tänker på det â¤ï¸
