Nu har vi prick en månad kvar i Sverige innan vi åker till Florida över vintern. Men givetvis så kommer jag komma hem mycket ändå, samt att vi ska fira julen hemma i dalarna (såklart) 😊
Tänk att saker och ting kan ändras så snabbt. Jag tänker tillbaks till först och främst några år sedan när jag undvek allt som hade med att prata engelska att göra för att jag kände mig så obekväm i det. Det kunde vara när man var utomlands, skulle på ett möte, ha ett telefon-samtal eller gå på ett event där engelska var språket. Jag har ju varit tvungen att utsätta mig själv för det men det var verkligen jobbigt då jag kände mig SÃ… obekväm i det.
Eller varför inte prata om för ett år sedan när jag träffade Ross och jag gjorde klart för honom att mig går det minsann inte att flytta på, jag kommer bo i Sverige året om och livet ut 😁‚ Men se nu, bara ett år senare sitter jag här med en engelsktalande pojkvän och kommer bo på flera ställen i världen. Och vet ni vad, det känns helt ok. Sverige kommer alltid att vara mitt hem och där jag kommer spendera mestadels av tiden, men jag är så taggad på att spendera vintern i ett varmt land. Men det har som sagt var inte alltid varit en självklarhet. Jag minns så väl vändningen när jag satt hemma i Dalarna med familjen, vi alla satt runt middagsbordet och jag satt med en klump i magen då jag inte visste hur det skulle bli, med tanke på att jag inte kände mig flyttbar samtidigt som jag hittat någon jag älskar som inte är beredd att bo hela året om i kalla Sverige…
Då minns jag att mamma sa till mig:
” Men Molly, det där är väl ett dröm-upplägg och något som så många människor drömmer om att ha möjligheten att kunna göra. Att vara flexibel och att vara i ett varmt land under vintern, det hade då jag inte tackat nej till. ”
Efter det så fick jag mig inte bara en tankeställare utan kände också en sådan otrolig lättnad. Jag tror att djupt därinne så kände jag att jag inte ville så långt bort från min familj, då jag är en sådan familjekär person (som ni säkert förstått). Jag kunde liksom inte föreställa mig att vara så långt bort ifrån dem och bara tanken av det gav mig tårar i ögonen och gråt i halsen. Men när det klokaste personerna jag vet och det jag älskar så mycket att det gör ont gav mig dom orden så kändes det helt plötsligt okej. Jag tror jag bara behövde höra att det var ”okej” även för dem â¤ï¸ det kanske låter konstigt för många av er, men det var precis så jag kände. Jag kommer ju liksom alltid vara deras lilla tjej, oavsett vart jag är 😊
Med det sagt, så ville jag bara säga att förändringar kan kännas läskigt till en början. Men utan förändringar så tar man sig inte framåt, man måste våga testa på nya saker och att gå utanför sin comfort zone även om det inte känns bekvämt till en början. Det är så man växer 😃
Har ni vågat gjort något som ni har varit obekväm med till en början eller kanske är någon av er i den sitsen just nu, att ni tvivlar pga rädsla? dela med er, så intressant att höra era berättelser och kanske kan vi hjälpas åt â¤ï¸
